I filmen The Boy Mir följer den engelske dokumentärfilmaren Phil Grabsky och den afghanske filmaren Shoaib Sharifi pojken Mir och hans familj under mer än tio år. Filmen börjar där Paul Grabskys första dokumentär, The Boy Who Plays on the Buddhas of Bamiyan slutade. Mir var då åtta år och levde på flykt med sin familj undan talibanerna i de grottor som fanns i berget under de raserade Buddhastatyerna. Filmen berättar om familjens knappa levnadsförhållanden och kamp för att överleva; de kan så småningom flytta tillbaka till sin hemby Hazara men Mir slits mellan sin och familjens önskan att han skall gå i skolan och behovet att hjälpa till med försörjningen. Kriget finns och påverkar livet men är ändå långt borta. Under vardagen finns rädslan för att Talibanerna skall komma tillbaka och den enda konkreta erfarenheten av de utländska militärerna som Mir har är när de en gång kom till skolan och gav dem en bunt blyertspennor. The Boy Mir ger en bild av ett Afghanistan som vi sällan möter; hur livet ter sig för vanliga fattiga människor bortanför de krigsskildringar vi känner igen från både nyhetsmedia och spelfilm. Hur är det att vara ung och växa upp i ett land som Afghanistan i dag? I filmen finns ett visst hopp och vi kan se att det hänt positiva saker under de tio år som vi får följa Mir.90 minuter.